skärgårdens

Christine är begravd nu. Jag saknar henne. Hon var så fin. Hon var barn till två av mitt hjärtas hamstrar, en som jag minns med mycket kärlek, Vide, och en har knytigt sig HÅRT kring hjärtat, Nalle. Han lever forfarande (2 år 7m) så lite har jag kvar från hans dotter i honom.

Jag har inte tänkt på detta sedan hon dog i början på februari, men i och med begravningen så kom det till ytan. 

Jag skulle verkligen vilja ha hamstrar efter henne, men det är ju omöjligt då en är död och den andra är för gammal. Jag har tänkt tanken på om jag skulle korsa videlinjen med nallelinjen igen, så kanske jag får mig en liten Christine. Men medan jag tänker så inser jag det omöjliga. Det underbara i Christine fanns i henne, inte i hennes gener. Så det skulle nog bara sluta med att jag blev besviken. 

Jag får försöka vara glad att jag faktiskt hade möjligheten att lära känna henne, ta hand om henne och älska henne. Och lämna eventuella försökt att kroppsligen ha henne kvar hos mig i tankarna. 

Min älskade Christine får leva vidare i mitt hjärta och mina minnen.  


Puss på dig min vän♥